Frun på Långarydet

Frun på Långarydet

Om bloggen

En blogg om gården, djuren, folk och annat märkligt

Jag älskar tydligen inte mitt barn

barnPosted by Jessica Tue, February 28, 2017 14:58:05
Jag var osäker på hur jag skulle kategorisera det här inlägget, handlar det om barn, politik, feminism eller ska jag välja att skratta åt det och lägga det under "roligt"?

Men jag kan inte skratta åt det, orkar inte skratta åt all denna dumhet som far runt i sociala medier och som folk sväljer med hull och hår utan att över huvud taget stanna upp och tänka efter det minsta lilla.

Vad är det då som jag inte orkar skratta åt? Jo, en debattartikel i Aftonbladet med den här rubriken:


Hela eländet kan du läsa här

Debattartikeln är skriven av en Anna Larsson som titulerar sig "tvåbarnsmamma". Jag vill på intet sätt förringa den titeln, jag känner mängder med tvåbarnsmammor som alla är underbara, fantastiska fina människor och superbra föräldrar. Men ingen av dem skulle på något sätt påstå att denna titel ger dem något som helst kvalifikationer att uttala sig om näringslära, biologi, medicin eller sociologi. För det är nämligen precis vad denna Anna Larsson gör.

Hennes debattartikel handlar om hennes barn, och hur deras förhållande till sötsaker utvecklats sedan det första barnet föddes 2009. Hela hennes resonemang bygger på hur hon själv upplever att intaget av socker/sötade produkter har påverkat hennes barn. En observationsstudie där en mamma alltså studerar sina egna barn kryddat med intaget av en dokumentär som heter "mitt sockersöta barn". Denna dokumentär finns tillgänglig för pluskunder på Aftonbladet.se och handlar om en man som under en veckas tid lever som barnen på förskolan, delar deras vardag och äter deras mat. Lite som Historieätarna fast tvärtom. Denne man heter Thomas och är enligt AB reporter och personlig tränare, vilket i mina ögon bara gör honom en ångström mer trovärdig att uttala sig om detta.

Dokumentären mynnar ut i att barnen tydligen får i sin jättemycket socker och att Thomas, som äter barnens mat gånger 2,5 eftersom han är vuxen, inte mår speciellt bra av den här dieten. När barnen äter en glass så äter alltså Thomas 2,5 glassar.

Eftersom jag är lika mycket lekman som författaren av debattartikeln ska jag inte påstå att inget av det hon skriver är sant, jag tror säkert att hon upplevt att hennes barn mår bättre utan socker.

Men jag skulle vilja ta upp några saker som jag tycker känns väldigt fel i detta.

1. Jag har redan tagit upp det faktum att en observationsstudie av två barn av deras egen mamma inte kan kallas för en tillförlitlig vetenskaplig metod.

2. Jag är lite tveksam till doseringen i dokumentären, jag skulle nog också känna mig rätt seg och dåsig om jag åt så mycket som 2,5 gånger mer än det mitt barn äter. Men det skulle jag kanske å andra sidan kanske behöva om jag rörde mig och växte lika mycket som han och hans kompisar gör.

3. Jag vill också passa på att påpeka att det mänskliga immunförsvaret behöver socker. Jag citerar vad Agnes Wold, läkare och professor i klinisk bakteriologi vid Sahlgrenska akademin i Göteborg skrev om artikeln på Twitter 2017-02-27:

"Immuncellerna måste bada i socker för att fungera. Det är därför blodsockerhalten höjs vid svåra infektioner, just för att immunförsvaret ska fungera optimalt".

För säkerhets skull är det väl bäst att jag inflikar att jag inte tycker att man ska byta ut potatisen mot drömmar och finska pinnar, men det vore ju skönt med lite sans och balans i tillvaron.

3. Att ge sig på att skriva en hel debattartikel med utgångspunkt i hur man upplever att ens barn reagerar på ett visst födoämne ligger visserligen i linje med nutidens stora trend, faktaresistens. Desto större anledning för Aftonbladet att inte publicera den. Men eftersom den hänvisar till en dokumentär som Aftonbladet tar betalat för så kan det ju vara så att de väljer att lägga moralen åt sidan.

4. Kan vi snälla sluta skuldbelägga föräldrar? För det här är ju egentligen bara ännu ett inlägg i den eviga berättelsen om hur dagens föräldrar är fullkomligt värdelösa för att vi (i vissa fall) gillar våra jobb, våra vänner och våra fritidsintressen och inte tillbringar varje sekund med våra barn, för att vi använder våra mobiler för mycket, för att vi låter barnen spela dataspel, titta på TV, filmer och så vidare. Nu ska jag vara riktigt radikal, men jag tror att de flesta föräldrar älskar sina barn och vill dem väl. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, ibland sämre och ibland bättre. Det är ofta så med mänskligt beteende. Vad jag däremot vet av egen erfarenhet är att fler pekpinnar inte gör mig till en bättre mamma till mitt barn.

5. Det mest skrämmande är ändå hur många i mitt Facebookflöde som väljer att helt okritiskt dela artikeln. Bara rubriken borde ju rimligen få läsare att tänka både en och två gånger innan man sväljer resonemanget med hull och hår. Tror de på fullaste allvar att föräldrar som ger sina barn någonting sötat med socker inte älskar sina barn?

Det vore väl jättebra om vi kunde dela upp föräldrar i två kategorier, de som älskar sina barn och de som inte gör det, om inte annat så skulle ju socialtjänstens jobb bli väldigt mycket enklare.
Men inte ens föräldrarollen är svartvit, i så fall vore det ju så att jag och Marcus som ger vårt barn lördagsgodis och erbjuder fika när det serveras inte älskade vårt barn. Och min känsla i bröstet säger något helt annat.



  • Comments(0)//bloggen.langarydet.se/#post99

Barnarbete

barnPosted by Jessica Mon, January 16, 2017 19:24:55
Medan jag övervakade att hästarna gjorde sig rena i snön med en god kopp kaffe i solen satte vi barnet i arbete med att skotta rent verandan.

Passar på att dokumentera detta med bilder och tar också tillfället i akt att visa upp hans mössa som jag stickat åt honom efter hans instruktioner.



  • Comments(0)//bloggen.langarydet.se/#post75

Svordomsbloggen

barnPosted by Jessica Sun, January 08, 2017 18:40:26
Just nu har vi en riktig liten svordomspolis här hemma. Det känns som om varje gång jag öppnar munnen kommer en reprimand från den lille mannen.
Det säger så klart mer om mig än om honom, men jag kan ju så klart inte låta bli att tänka på det där med svordomar och fula ord.
Jag kan verkligen njuta av att krydda mitt språk med kraftuttryck, att säga att något var så "himla roligt" säger inte alls lika mycket om hur kul det faktiskt var som om man sagt att det var så "jävla roligt". Och att skriva "attans" eller "järnspikar" när jag drar tån i en dörrpost har inte alls samma smärtlindrande effekt som ett kärnfullt "kuken!".

Vi bor ju trots allt i ett sekulariserat land, vi är inte medlemmar i svenska kyrkan någon av oss och det var aldrig aktuellt att döpa sonen. Så alla de där "jävlar" och "fan" och "helvete" borde ju faktiskt inte betyda något. Och med tanke på den svenska synden och vårt avslappnade förhållande till sexualitet borde väl göra att både kukar och fittor kan passera tämligen obemärkt?

För det mesta reagerar jag heller inte när vuxna människor svär och det är faktiskt väldigt sällan jag hör barn svära. Förmodligen skulle jag bli ganska chockad om det hände vilket ju känns som en oerhörd dubbelmoral.

Men just nu är jag som sagt hårt påpassad av en sexårig moralpolis, så det är väl bäst att jag sparar kraftuttrycket till speciella sammanhang. Det finns väl en tid och en plats för allt, även svordomar och könsord.

  • Comments(0)//bloggen.langarydet.se/#post70

Kalas

barnPosted by Jessica Mon, November 28, 2016 16:15:32
I lördags var det premiär för ett riktigt jäkla barnkalas här hemma. Ossian har fyllt sex år, och vi skulle ha kalas. De har haft det lite struligt i klassen med en lärare som försvann nästan lika snabbt som hon dök upp, ett nyrenoverat klassrum som luktat så illa att de inte kunnat använda det och liknande. Himla synd, för skolan är verkligen toppen och vi hoppas att det ska ordna upp sig framöver. Hur som helst så tänkte jag att det kan ju vara fint att skapa lite vi-känsla i klassen ändå, till exempel med att bjuda hela klassen på kalas.

Eftersom bakning är något av en terapi för mig så ägnade jag i stort sett hela veckan åt att göra detta.


Utöver detta har det inte hänt så mycket i veckan bortsett från en rejäl ångestattack i en idrottshall omgiven av ett hundratal föräldrar. Men det är en helt annan story.

  • Comments(0)//bloggen.langarydet.se/#post61

Ossian 6 år

barnPosted by Jessica Sun, November 13, 2016 21:41:07
Nu har vi lagt det amerikanska valet bakom oss och idag har fokus legat till 100 % på barnet som fyller sex år idag! Faktum är att jag har varit en sådan perfekt mamma idag att till och med Familjelivs-morsorna skulle bli stolt över mig. Eller, förresten, jag röker ju fortfarande och serverade ett så sockerstint fika att de förmodligen hade arkebuserat mig.

Dagen började med frukost på sängen och paket, sedan skickade vi ut Marcus och Jennifer i skogen medan vi gick ut i stallet och gjorde i ordning Frosten för en ridtur i skogen. Planen för dagen såg ut så här:

8:30-9:30 Ridning
9:30-10:15 Dusch och tillfix
10:15-13:30 Möta upp övrig familj i skogen och frilla korv, kanske kika på julmarknaden på Årås kvarn
14:00-15:00 Förbereda kalas
15:00-19:00 Kalas

Vägen var hal och ponnyn oskodd, så det gick lite stappligt. Ca 500 meter hemifrån går vägen ganska brant nerför, och eftersom ponnyn har lite känsliga fossingar är han inte helt förtjust i branta nedförsbackar, särskilt inte i början av en tur. Så Ossian hoppade av och vi tog oss så sakteliga nerför, ömsom stapplande, ömsom glidande i isiga bilspår. Nedanför backen var det dags för Ossian att sitta upp igen, och eftersom ponnyn nu var ivrig började han gå när O skulle upp i sadeln. Så barnet hamnade bakom sadeln istället och det visade sig att det tyckte Frosten var något av det mest obehagliga han upplevt i hela sitt elvaåriga liv. Detta visade han med bakutsparkar och bocksprång. Jag plockade raskt av barnet, men tyvärr hade han redan hunnit slå sina privata delar i sadelns bakvalv.
Så där stod vi, mitt i skogen med en lätt skamsen ponny, en stressad mamma och ett både argt och ledset barn.
Då upptäckte Frosten att jag hade öronmuffar av svart, fluffig syntetpäls på mig. Jag vet inte riktigt vad han tänkte att det var för något, kanske några små fluffiga djur av något slag som uppenbarligen behövde klias, för han började bearbeta den ena med sin lilla överläpp så frenetiskt att jag trodde att de skulle bli flintskalliga.
Detta distraherade i alla fall sonen från sin ilska och smärta så vi fortsatte en bit, sonen till fots och jag ledandes ponny. En stund senare kommer vi till jävelbacken. Den går först brant uppför en bra bit innan den planar ut, precis lagom för att man ska tro att plågan är över för att sedan ännu en gång gå brant uppför. Eller utför beroende på vilket håll man kommer ifrån.
Hur som helst så kände jag att det här kan bli en jäkla pärs för ett par korta sexåriga ben i djup snö, så utan att fråga slängde jag upp barnet på hästryggen igen. Och han protesterade inte!
Ovanför backen kan man välja på den civiliserade (nåja) grusvägen, eller den lite vildare Redvägsleden. En smal stig som går brant uppför och lika plötsligt nedför bland stenar, lingontuvor, omkullfallna träd och annat som utmanar vilka ben som helst.
O har uttryckt en önskan om mer terrängridning så jag frågade om detta fortfarande var aktuellt och det var det. Vi vek in på Redvägsleden och min tanke var att efter ett par hundra meter skulle vi vända och ta den "civiliserade" vägen hem igen. Lite halvhjärtat frågade jag O om han ville vända eller rida hela leden utan någon som helst förväntning på att han skulle vilja fortsätta genom oländig terräng. Så gissa om jag blev förvånad när han valde att fortsätta. Jag hade vid det här laget ingen koll på klockan men uppmuntrad av barnets entusiasm fortsatte jag tappert framåt. Snön nådde mig ungefär till knäna och här och var hade magra björkar böjt sig över vägen av den tunga snön. En del så långt ner att jag fick lyfta ner barnet, passera och få ett par kg blöt snö innanför kragen och andra kunde han rida under och själv få den mesta snön över sig och hästen. Detta under glada skratt och rop.
Dessa glada skratt och rop fick mig att glömma snön som sakta smälte innanför min tröja och mjölksyran i benen. Den vanligaste frasen avkomman yttrade under den här långturen var "Världens bästa upplevelse!"



Ja, han är lite lillgammal.

Långt senare än planerat kom vi hem, blöta men vid gott humör.
Och då tittade jag på klockan. 10:30.
Beredd på en jättekonflikt frågade jag barnet om han kunde tänka sig att strunta i att åka ut till pappa och jaga, kunde han möjligtvis tänka sig att bara vara hemma med mig.
Ännu en gång förvånade han mig med att helt instämma i att detta var en riktigt bra idé.
Så vi fick ytterligare ett par riktigt härliga timmar. Han fick bada i slime han fick i present från kusinerna från Tjörn, vi hann gjuta ett rosa ljus med material han fick från samma kusiner och sedan kom Marcus och Jennifer hem och vi åt grillad korv med bröd till lunch. 15:00 kom släkten och gratulerade barnet, han fick massor av presenter och vi åt sockerkringlor, citronkakor med vit choklad och världens chokladigaste tårta. (Recept om ni ber om dem).
Sedan gästerna åkt hem har vi inte gjort så mycket annat än byggt lego och rapat tårta.
Jag är så himla glad att Ossian har hittat den där hästkänslan som får en att må så bra. Så här i efterhand är det väl kanske ganska självklart att en sexåring inte hittar den på dressyrbanan, utan ute på äventyr i skogen. Och jag känner mig som världens mammigaste mamma som blir så glad över att min unge är glad att det här känns lika mycket som min födelsedag som hans.

  • Comments(0)//bloggen.langarydet.se/#post59

Ska vi sluta prata helt med varandra?

barnPosted by Jessica Wed, December 31, 2014 16:19:42

Så här årets sista skälvande dag är det lätt att falla för frestelsen att skriva något slags årskrönika, men jag vägrar. 2014 var i mångt och mycket ett skitår och min inställning nu är att hålla förväntningarna på 2015 nere.

Nej, mitt sista inlägg för 2014 handlar om trenden att slippa prata med varandra. Nej, innan ni väljer att missförstå mig, jag har ingenting emot smartphones. Var tid har sin grej och vår tid är uppenbarligen smartphonens och vår önskan och förmåga att vara uppkopplade hela tiden.
Nej, jag tänker på artiklarna om till exempel småbarnsföräldrar som lägger ut goodiebags som mutor till övriga passagerare på flygplanet, som något slags ursäkt för att deras ettåring kanske, eventuellt kommer att plågas vid start och landning, och kanske skrika under resan.

Det pratas mycket om barnfria vagnar på tåg, barnfria hotell, över huvud taget om barnfria miljöer. Samma inställning gäller begränsningarna i var och när vi kan ta med oss våra högt älskade familjemedlemmar hundarna.

Är inte det här rätt sjukt? Jag köper att skrikande småbarn kan vara jobbigt att lyssna på, men med tanke på att mänskligheten skulle dö ut utan dem så borde vi kanske istället vända helt om. Förr var både barn och djur en helt naturlig del av livet, ungarna var med sina föräldrar vid arbetet på åkern, man hjälptes åt med både arbetet och barnen. Om man nu tycker att barn är det jobbigaste som finns (jag har varit en av er, och är på sätt och vis fortfarande, jag älskar min egen unge men tycker ofta att andras kan vara rent ut sagt skitjobbiga) så har man ju redan en fristad: sitt hem! Helt barnfritt eftersom du själv väljer vem du vill bjuda hem. Ett barn som uppför sig illa men som blir tillsagt av en annan vuxen än sin egen förälder brukar ju som bekant också skärpa till sig rätt ordentligt.

Jag tänker också på rökarna. I skrivande stund vet jag inte hur det gått med det där förslaget om att det skulle utfärdas rökförbud även på offentliga platser, men oavsett så får det mig att tänka på en händelse som utspelade sig en jul för en massa år sedan när jag var en pigg, men rökande, högskolestudent. Jag var på väg hem till 08-land för att fira jul med familjen och stod på perrongen i Herrljunga för att byta tåg. Under väntetiden gjorde jag som alla rökare gör: jag tände en cigg.
Efter några bloss vänder sig en herre mot mig och säger vänligt:

"Ursäkta, men skulle du kunna tänka dig att gå lite längre bort medan du röker?"

Nu skulle jag kunnat reagera med ilska och istället dragit ett demonstrativt bloss och blåst röken i ansiktet på mannen, men det gjorde jag inte. Tanken slog mig faktiskt inte. Istället sade jag

"Självklart, ursäkta mig så mycket".

Jag gick en bit bort på perrongen, rökte klart min cigarett och klev på tåget.

Ibland känns det som om människor tycker att det är så jävelusiskt jobbigt att behöva prata med varandra så att vi istället tycker att vi ska lagstifta bort allt obehag i världen. Det tycker jag verkar både tråkigt och kostsamt i jämförelse med att bara säga till.

Gott Nytt År



  • Comments(0)//bloggen.langarydet.se/#post10

Stum av förundran

barnPosted by Jessica Wed, November 26, 2014 11:49:48

Jag vill inte vara en sådan där person som bara bloggar om allt fantastiskt min unge hittar på men jag kan bara inte släppa detta!

Igår lämnade jag fyraåringen inne själv medan jag tog in hästarna. När jag kommer in igen har han varit på toa själv. Och satt i en ny rulle toapapper i hållaren helt själv! Och slängt den gamla rullen!

Visserligen slängde han den tomma rullen i toaletten och försökte spola ner den, men ändå! Detta placerar honom så mycket högre på näringskedjan än väldigt många vuxna jag känner!



  • Comments(0)//bloggen.langarydet.se/#post4

Den lille filosofen

barnPosted by Jessica Tue, November 25, 2014 19:46:08

Idag hände det. Vi satt i bilen, på väg till förskolan genom morgondimman. Vi hade just konstaterat att stan av morgonsolen fick rooosa färg, precis som i Robert Brobergs text.
Han satt tyst en stund, sedan frågade han:

"Mamma, varför lever jag?"

Jag har två följdfrågor:
1. Vad svarar man på det?
2. Hur länge kommer han på fullaste allvar tro att hans mamma sitter inne med alla svar?



  • Comments(0)//bloggen.langarydet.se/#post3